Konstnären, mecenaten, och kulturprofilen Charlotte Mannheimer hade stor betydelse för den moderna konstens etablering i Göteborg under 1910- och 20-talen. Hon drev galleriet Ny Konst som låg mitt i staden och blev en viktig plattform för att sprida den unga färgstarka konsten i Göteborgs kulturliv. Hon hade även offentliga uppdrag på flera av stadens viktiga konstinstitutioner, men prioriterade alltid att stötta de unga konstnärerna. Charlotte Mannheimers engagemang för konsten hade sin grund i det egna konstnärskapet.

Charlotte Mannheimer, Pojke vid fönstret , 1892, olja på duk, Nasjonalmuseum, Oslo

Charlotte Mannheimer lärde tidigt känna flera av de konstnärer som banade väg för modernismens genombrott i Sverige, såsom Tor Bjurström, Isaac Grünewald, Gösta Sandels och Birger Simonsson. Stilmässigt tog många av de här konstnärerna starka intryck av Henri Matisse och flera av dem hade varit hans elever i Paris. Några av dessa konstnärer etablerade senare en egen falang i Göteborg. Säkerligen var kontakten till Mannheimer en stark anledning till valet av stad då hon stöttade flera av dem ekonomiskt. Familjen Mannheimers hem blev en viktig mötesplats för dessa konstnärer och andra kulturpersonligheter från Göteborg och övriga Norden.

Med åren fick Charlotte Mannheimers roller på den offentliga konstscenen i Göteborg större utrymme än det egna konstnärskapet. Vid sidan av verksamheten på galleri Ny Konst var Charlotte Mannheimer under många år även vice ordförande i Göteborgs Konstförening, en viktig arena för den nordiska samtida konsten i Göteborg. Genom donationer av samtidskonst till Göteborgs Museums konstavdelning, senare Göteborgs konstmuseum, och till skolor i staden såg hon även till att den yngre generationens konstnärer presenterades för en bredare allmänhet.

Charlotte Mannheimers konstnärskap

Charlotte Mannheimer hade en lång konstnärlig utbildning bakom sig med studier vid South Kensington Art School i London samt vid Konstakademin i Köpenhamn. Hon kom från en judisk familj och växte upp i London med en dansk far och en holländsk mor.

Charlotte Mannheimer, Porträtt av Fru Fernanda Nylund , 1892, olja på duk, Göteborgs konstmuseum

Vid 18-års ålder flyttade hon med familjen till Köpenhamn där hon fortsatte sina konststudier som hon hade påbörjat i London. Genom sitt giftermål med Otto Mannheimer kom hon så småningom att bosätta sig i Göteborg. På grund av olika privata och offentliga åtaganden blev det egna konstnärskapet periodvis nedprioriterat. Att som kvinna vid den här tiden kombinera moderskap, konstnärskap och styrelseuppdrag var säkerligen en utmaning. Mannheimers konst visades dock i ett flertal omtalade utställningar och hon tillbringade även några månader vid Henri Matisse konstskola i Paris 1909.

Mannheimers konstnärliga produktion rymmer framför allt porträtt och intima interiörer. Ofta beskrevs hennes konst som stillsam och dämpad med referenser till 1880-talets danska måleri. I utställningssammanhang fick hon huvudsakligen god kritik för hennes finstämda och nyanserade sätt att skildra människor. Kritikerna karaktäriserade ofta hennes verk utifrån att de hade en ”kvinnlig framtoning” och ”känslig kolorit”. Mannheimer ställde ut på Göteborgs Konstförening redan 1896 i en grupputställning. Det dröjde dock ända fram tills 1913 innan hon hade sin första separata utställning i staden. Under hösten 1918 ställde hon även ut på sitt nyöppnade galleri Ny Konst. Mannheimer medverkade ofta i grupputställningar i olika konstellationer, exempelvis tillsammans med Birger Simonsson, Gösta Sandels och Sigfrid Ullman. Hon ställde även ut sin konst på utställningar som gjordes i regi av Föreningen Svenska Konstnärinnor, en konstnärsorganisation som bildades för att underlätta kvinnors medverkan i olika utställningssammanhang.

Den närmaste kretsen – Göteborgarna och de norska Matisse-eleverna

Vänskapen med Charlotte Mannheimer var ett viktigt stöd för Birger Simonsson och konstnärsgruppen ”Göteborgarna” på västkusten. Konstnärsgruppen med övriga medlemmar som Gösta Sandels och Sigfrid Ullman, hade nära band till flera av de norska Matisse-eleverna såsom Jean Heiberg, Henrik Sørensen och Axel Revold. Birger Simonsson var under några år i slutet av 1910-talet bland annat föreståndare på konstskolan Valand och betydelsefull på Göteborgs konstscen. Simonsson var nära vän med Sørensen och det var delvis tack vare deras kontakt som konstscenen i Göteborg knöts till det norska konstlivet.

Många utställningar med norska konstnärer visades i Göteborg och museichefen för Göteborgs konstmuseum Axel Romdahl beskrev hur Henrik Sørensen ”verkade som en katalysator inom Göteborgs konstliv”. Sørensen hade gjort en omdebatterad debut på den svenska konstscenen när han visade verket Varieté-artist i Stockholm 1911 och deltog flitigt i utställningar i Göteborg. Han förmedlade också kontakter som ledde till att både norsk och fransk konst köptes in till Göteborgs konstmuseums samling. Sörensen inspirerade och hjälpte även konstsamlaren Conrad Pineus att bygga upp en viktig samling av fransk konst där verk av bland andra Pablo Picasso, Claude Monet och Auguste Renoir ingick.  Några av dessa verk hamnade senare i Göteborgs konstmuseums samling.

Konstlivet i Göteborg

I början av 1900-talet var Valandhuset på Vasagatan den viktigaste platsen för samtida konstutställningar i Göteborg, vanligen arrangerade av Göteborgs Konstförening.  I samband med Jubileumsutställningen 1923 byggdes och invigdes Göteborgs konstmuseum samt Göteborgs Konsthall där konstföreningen fortsatte att arrangera tillfälliga utställningar. Utställningen Nordisk Konst som var en del av Jubileumsutställningen skapade stora rubriker i Göteborg och övriga Norden – och befäste staden som en viktig plats för den moderna konsten. Parallellt visades det även ett stort antal mindre konstutställningar i staden vilket gjorde att det sammantaget var en av de dittills största konstsatsningarna i Sverige.

I utställningspresentationen Nordisk Konst visades konstnärer från Danmark, Finland, Norge och Sverige. I den svenska avdelningen ingick verk av exempelvis Nils von Dardel, Leander Engström, Mollie Faustman, Arvid Fougstedt, Sigrid Fridman, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin, Vera Nilsson och John Sten. Många av dessa konstnärer tillhör de mest välbekanta namnen i den svenska modernismen och är representerade i den här utställningen.

Offentliga uppdrag på konstscenen i Göteborg

Under slutet av 1910-talet fick Charlotte Mannheimer en alltmer offentlig roll på den samtida konstscenen i Göteborg. Vid sidan av arbetet med galleri Ny Konst och sitt mecenatskap för de unga modernisterna ingick Mannheimer från 1917 i Göteborgs Konstförenings styrelse, ett uppdrag som hon hade livet ut. Under större delen av perioden var Mannheimer ensam kvinna i styrelsen. Konstföreningen höll en hög takt gällande tillfälliga utställningar. Här hade de unga konstnärerna möjlighet att få ställa ut sina verk även om den äldre konstnärsgenerationen också var representerad i programmet. En presentation av Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén 1916 tillhörde en av de mer omdiskuterade utställningarna som även drog många besökare. Den moderna konsten provocerade en del av föreningens medlemmar och Grünewalds verk benämndes som ”utväxter vilka borde skäras bort för att konstens träd skulle hållas friskt”. Grünewald hade tidigt i sin karriär stöttats av Charlotte Mannheimer och Hjertén var ett av flera andra kvinnliga konstnärskap som Mannheimer ställde ut på galleri Ny Konst. I slutet av sitt liv var Mannheimer även ledamot i styrelsen för konstskolan på Valand, ett uppdrag som intresserade henne då hon oavbrutet stöttade nya konstnärsgenerationer.

Ny Konst – rollen som gallerist och utställningskommissarie

Galleri Ny Konst var ett av de första gallerierna i Göteborg som visade samtidskonst. Officiellt startade Charlotte Mannheimer aktiebolaget AB Ny Konst i september 1918 tillsammans med konsul Jean O. Ericson, skeppsredare Ivar Lignell, konstsamlaren Conrad Pineus samt konstnärerna Birger Simonsson och Sigfrid Ullman. I praktiken drev dock Mannheimer galleriet själv med hjälp av Alma Peterson, en vän till familjen Simonsson som senare även drev ett eget konstgalleri.

Galleri Ny Konst gav Mannheimer möjlighet att själv välja de samtida konstnärer som hon ansåg var intressanta att presentera för konstpubliken i Göteborg. Utställningarna varade vanligtvis två veckor vilket innebar att verksamheten var intensiv och troligtvis tidskrävande. På galleriet visades såväl unga och oetablerade konstnärer som mer välkända namn – ett flertal ingick i Mannheimers sociala nätverk. Många av de utställande konstnärerna var kvinnor som hon hade ställt ut tillsammans med i andra sammanhang. Mannheimer var exempelvis en av sjutton kvinnor som ingick i den så kallade Aprilutställningen på Liljevalchs konsthall 1921, där hon även verkade som utställningskommissarie tillsammans med Maj Bring, Mollie Faustman och Sigrid Fridman. De var dessutom återkommande konstnärer i Ny Konsts utställningsprogram.

Som gallerist, styrelseledamot och donator var Charlotte Mannheimer en viktig aktör på den offentliga konstscenen i staden, men hennes kulturella nätverk sträckte sig ut i hela Norden. Det var delvis med hjälp av hennes kontakter som nationella såväl som internationella modernistiska konstnärer introducerades i Göteborg. Genom donationer, mecenatskap, utställningsmöjligheter och inköp var Mannheimer delaktig i att etablera en konsthistorisk kanon – även om det viktigaste målet troligen var att stödja de unga konstnärerna och nå ut med den samtida konsten för allmänheten.

Texten ovan är hämtad från Göteborgs konstmuseums utställningstexter, skrivna av Eva Nygårds.
Toppbild: Sigrid Hjertén, Stilleben, 1917, bilden är beskuren, Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou.