…på den frågan kommer jag inte att helt kunna svara. Men jag ska här i stället försöka ringa in några av hennes många gärningar. Genom att beskriva den kontext inom vilken Charlotte Mannheimer levde och verkade vill jag också försöka teckna ett porträtt av henne, liksom utifrån och in i stället för att gå den traditionella vägen där vi försöker börja i människans kärna. Men vad är människans kärna egentligen? Om det tvista förstås de lärda. För mig förblir den där ”kärnan” undflyende och det enda sättet att komma åt den att titta på en människas handlingar. Hur levde Charlotte Mannheimer? Vad präglade den tid som var hennes? Vad gjorde hon och vad fanns det under hennes livstid för möjligheter för kvinnor, och för judar? Vad lämnade hon efter sig?
Charlotte Mannheimer var judinna och också i judendomen är det handlingen som räknas; praktiken definierar varandet snarare än tvärtom. När jag håller detta tal för första gången är det knappt en månad sedan det var Internationella kvinnodagen. En dag som brukar få mig att tänka över tillståndet i världen. I år tänkte jag också på Mannheimer. Hon var 55 år gammal när kvinnor fick rösträtt i Sverige. Ungefär 50 år tidigare, 1870 hade judar – det vill säga judiska män – fått rösträtt i Sverige. Mannheimer var både kvinna och judinna – och konstnär dessutom! Vi kan nog räkna med att det liv som vi idag kan betrakta, och som utställningen växt fram ur, ja detta framgångsrika och rika liv, var kantat av mer motstånd än vi kan urskilja.
Så låt oss börja pusslet med några korta nedslag: Charlotte föddes i London och studerade där vid South Kensington Art School 1881–1884. När familjen 1884 flyttar till Köpenhamn fortsätter hon sina studier vid Kunstakademiet med Viggo Johansen (känd som Skagenmålare bland annat) som lärare åren 1887–1893. Tiden i Köpenhamn ska prägla hennes måleri, och kritiken hon får när hon ställer ut ofta föra tillbaka till den, stämning, färgsättning, motiv: visst var Köpenhamnsåren en avgörande tid för hennes måleri.
När Charlotte gifte sig med sin halvkusin Otto Mannheimer och anlände till Göteborg skrev hon in sig vid den konstskola som föregick stadens nuvarande konsthögskola Valand. Året var 1893.
Hon är idag representerad på Nationalmuseum i Stockholm, på Nationalmuseum i Oslo och här på Konstmuseet bland annat. Och idag står vi just här på Göteborgs mest prestigefyllda konstinstitution och oavsett vad vi vet om Charlotte Mannheimer just nu och vad vi kommer att veta när vi sett hela utställningen är följande egenskaper något jag skulle vilja tillskriva henne:
- Hon var viljestark.
- Hon var bildad – och progressiv.
- Hon bröt mot konventioner.
- Hon måste ha varit en social talang, eftersom hon gjorde både sitt hem, sin ateljé och sitt konstgalleri Ny Konst till både konstnärliga och sociala mittpunkter i Göteborg under sin livstid.
- Slutligen var hon en kvinna som i dag kanske verkar anonym för den stora massan i Göteborg och Sverige, men vars eftermäle i högsta grad lever vidare både genom andra och på plats här i vår stad. Utställningen är ett tecken på det, men i det fördolda har hennes eftermäle länge verkat. Låt oss återvända till detta lite längre fram.
För hur vågar jag påstå det jag påstår – att hon var viljestark? Att hon bröt mot konventioner? Var progressiv?
Nå, det törs jag säga utifrån de betraktelser jag kan göra av hennes verksamhet i relation till den tid hon levde i, en tid då kvinnor – också de med starka egna intressen – förväntades hålla upp med just egna ambitioner efter att de gift sig. Att då både gifta sig och få barn – och behålla sin ambition, dessutom en typisk ”manlig” ambition – det gjorde Charlotte Mannheimer. Redan runt år 1900 drev hon sitt liv som konstnär framåt på ett sätt som faktiskt är svårt ännu idag. För hur enkelt är det att behålla en ateljé utanför hemmet när man är migrant, kvinna och dessutom har fem barn?
Det kanske inte verkar så svårt, men för mig som bara har tre barn och är verksam inom konstnärliga genrer så är bedriften storartad. Och det säger jag över hundra år efter Charlotte Mannheimers död, efter kvinnlig rösträtt och feministisk teori…
Dessutom – som hela denna utställning pekar på och cirklar kring – förde Mannheimer modernismen in i vår stad. De konstnärer som på ett eller annat sätt lyftes fram och gavs möjligheter genom Mannheimer tillhör i hög grad dem vi i vår samtid beundrar allra mest – som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Ett ord som hela tiden ligger på min tunga är ”mod” och ändå vet jag inte exakt hur jag ska använda det i Mannheimers fall. Men en blick kan vara modig, eller den kan vara låst. Det senare var väl det sista Mannheimers var.
Låt oss nu undersöka kontexten som Mannheimer befann sig i när hon gjorde det hon gjorde: Göteborg, och det judiska Göteborg som Charlotte Mannheimer tillhörde.
Judiska Sverige
När Charlotte föddes 1866 i London hade judar bott i Sverige i knappt 100 år. 1774 landade Aaron Isaac i Stockholm och etablerade med lov av kungen en judisk församling där. I våra västsvenska trakter var det frihamnen Marstrand som blev det första hemmet för judar. Där rådde religionsfrihet. Runt 1800 hade större delen av den församling som växte fram på Marstrand flyttat in till Göteborg. I vår stad kom den judiska gruppen snabbt att bli en grupp med stort inflytande, både politiskt, kulturellt och ekonomiskt men det betyder inte att det gick på en handvändning för judar att bli svenska och uppbära svenska medborgares rättigheter. Jag ska inte tråka ut er med den långa lista på årtal som steg för steg leder till att judar blev svenska judar, med svenskars rättigheter. Men att den är lång, det kan jag nämna.
Likaså vill jag nämna att listan på insatser samma grupp gjorde för Göteborg också den är lång. Att samla modern konst och hjälpa konstnärer genom mecenatverksamhet står på listan med viktiga insatser för staden. Charlotte Mannheimer gjorde bådadera och framför allt öppnade hon galleriet Ny Konst tillsammans med Conrad Pineus 1918.
Galleriet var beläget i korsningen Drottninggatan/Fredsgatan och där kunde samtidens konstintresserade se till exempel Sigrid Hjertén. Allt låter som en solskenshistoria. Skolor och barn och gallerier! En stadens kulturella mittpunkt!
Ja, troligen var mycket av Mannheimers liv en solskenshistoria, men galleriet var också ett hatobjekt för antisemiter som Willy Grebst, som skrev illvilligt om det i tidskriften Vidi till exempel. Där kom han med fruktansvärda utfall och menade att allt som där ställdes ut skulle förpassas till museernas vindar så snart israeliterna – ett annat ord för judar – gett sig av. Så fel han hade!
Modernismen i sig menade Grebst (i stil med Hitler själv) var en judisk konspiration. Nåväl. Någon judisk konspiration var modernismen inte. Och den där ständiga konspirationen är en elak antisemitisk trop som ständigt följer oss i svansen. Men att judar var närvarande i modernismen är otvetydigt, hur osynlig eller ambivalent denna närvaro än må vara, med Harold Rosenbergs ord. Faktum är att antisemitismen i sin iver att förpassa judar ut ur vissa områden, nu menar jag inte geografiska, också kom att öppna konsten för dem: där fanns en plats att växa. Det gällde inte bara i Centraleuropa, utan också här i Sverige.
Bidrag till staden
Charlotte Mannheimer bidrog således redan under sin levnad till staden. Förutom galleriet höll hon en sprakande salong på torsdagskvällarna i hemmet på Föreningsgatan. Hon blev i sin tredje stad en kulturell knutpunkt, eller som man säger ”spindeln i nätet” och samlade kulturpersonligheter omkring sig. I den ateljé hon envist höll fast vid att ha utanför hemmet också när de fem barnen fötts kom konstnärer att samlas för att tillsammans skapa en egen liten akademi, där studier och samtal växte fram. Konstnärer som hon aktivt stödde och som syns här på utställningen är bland annat Isaac Grünewald, Gösta Sandels, Vera Nilsson, Jean Heiberg och Henrik Sørensen.
Mannheimer och hennes man var också en del av grundandet av Göteborgs Högre Samskola, den första skolan utan obligatorisk kristendomsundervisning och där flickor och pojkar undervisades tillsammans. 1918 donerade de bland annat pengar till en fond som skulle gynna Samskolan och konstnärlig verksamhet. Skolan noterar senare särskilt när Otto Mannheimer avlider 1924. Men Charlottes Mannheimers engagemang kvarstår: 1937 producerar skolan till och med en opera efter ett sagospel av henne, med musik av svärsonen Elof Benktander.
Charlotte Mannheimer var också ordförande i Göteborgs konstförening. Idag undrar vi kanske vad en konstförening ha för betydelse? Det finns ju så många föreningar…Men Göteborgs konstförening var en arena för nordisk samtidskonst och Mannheimers övertygelse om att lyfta fram yngre konstnärer, via till exempel donationer, skulle komma att spela en stor roll för förnyelsen av samtidskonsten. Arbetet i konstföreningen var således inte bara inomkonstnärligt, utan också pedagogiskt. Kanske också politiskt i den bemärkelsen att Charlotte Mannheimer stod bakom spridandet av modern konst till den större publiken. Sedan var det förstås inte bara de ”egna” konstnärerna hon understödde utan hon såg också till att verk av till exempel van Gogh kunde landa här i staden.
Charlotte Mannheimer fortsätter efter sin död tillhöra en av de judiska invånare som alltjämt berikar vår stad i skymundan. Inte minst genom den levande fonden Charlotte och Otto Mannheimers fond. Jag vågar påstå att det kulturella arv den första judiska befolkningen i Göteborg lämnade efter sig är rikt, och Charlotte Mannheimers fall väldigt rikt. Med den här utställningen tror jag kanske att hon nu äntligen träder fram vid sidan av Göthilda Fürstenberg, som även hon alltmer träder fram ur sin mans skugga. Det är dags.
Kvinna och konstnär
En sak som jag fäst vid mig vid när jag studerat det som finns skrivet om Charlotte Mannheimer och som vi kan avläsa i hennes efterlämnande konst är att barnen och familjen ofta agerar modeller. Omedelbart tänker man att det inte är så underligt: traditionella porträtt är ofta just sådana. Nästa tanke – klart man vill avbilda de man älskar. Sedan lägger man till: hon verkade i en tid, hon anslöt sig till sin danska lärare Viggo Johansens motivvärld; den intima vardagsskildringen. Men tänker vi ett steg till finns det kanske också en pragmatisk sida i valet att använda familjen och särskilt barnen som modeller? De var helt enkelt där. Som mor är man hur det än är bunden till såväl en plats, till mänskliga behov. Det är omöjligt att leka globetrotter hur mycket som helst. Många kvinnliga konstnärer i vår samtid har senare upptäckt att man kan arbeta sig upp till toppen med det man har – jag tänker bland annat på den amerikanska fotografen Sally Mann som blev känd genom sina stämningsfulla porträtt i Immediate Family, där hennes egna barn och deras uppväxt porträtterades. Kontexten är således inte oväsentlig.Skillnaden i förutsättningar mellan män och kvinnor, dåtid och samtid, är spännande att tänka på liksom att de förutsättningar som faktiskt finns inte sällan blir startskottet för något oväntat, något som också kan röra sig utanför individen och växa. I Mannheimers fall ett myller av konstnärer, ett progressivt samtal i ordets vidaste bemärkelse.
Judiska hjältinnor
Nu har vi lyckats sammanfatta en del av både den kontext inom vilken Charlotte Mannheimer verkade och avtryck hon personligen gjorde. Jag skulle därför vilja dryfta mig till att säga att hon som både judinna, kvinna och konstnär tillhör en stor och häftig grupp som jag kallar judiska hjältinnor. Helt enkelt för att de på ett eller annat sätt framhärdat med sin dröm, brutit mark och hävdat sin vilja. Format sina liv helt enkelt, och i kraft av detta också format om konsthistorien, även om den patriarkala historien ännu måste revideras många gånger om och tomrummen fyllas eller förklaras.
Ser vi på konstvärlden efter Charlottes död sticker en grupp ut när det gäller kampen för jämställdhet och för att vidga konstbegreppet: judiska kvinnliga konstnärer. Många av dem har varit avgörande, som Carolee Schneeman och Judy Chigaco till exempel.
Denna löst sammansatta grupp konstnärer i alla genrer, präglade på något sätt, av sin judiska identitet och sin könsidentitet, svarar alla på den där frågan psykoanalytikern Sigmund Freud grunnade på fram till sin död: ”Vad vill en kvinna ha?”
Jag har alltid undrat varför han inte prövade det enkla tricket att fråga dem!
Men hursomhelst, så kan svaret avläsas i historien och det är polyfont. Några av rösterna i havet av svar säger: vi vill och ville göra konst. Vi vill och ville vara subjekt och vi ville studera. Vi vill inte och ville inte vara hemmafruar; vi vill och ville räknas.
Charlotte Mannheimer bevisar viljans styrka för oss, inte i kraft av några storslagna pamfletter eller demonstrationer, utan genom sin biografi. Under den tid jag utforskat Charlotte Mannheimer fram till idag har jag återvänt till viktiga feministiska texter som Linda Nochlins ”Why Have There Been No Great Women Artists” från 1971 och till verk som The Dinner Party, av Judy Chigaco.
Nochlins essä satte ner foten mitt i konsthistorien och framtvingade en diskussion. Chicagos multi-verk The Dinner Partysyftade till att återinföra glömda kvinnor in i historien, ett slags konstnärligt korrektionsarbete. Verket ställdes ut på 3 kontinenter och i 16 länder och dokumenteras också i en bok från 1996. Verket i sig finns idag på Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art at the Brooklyn Musuem. I den bok som producerats i samklnag beskriver Chicago i introduktionen ”Restoring women to history” hur hon genom åren ofta fått frågan om vad som inspirerade henne till verket. Hon berättar vidare om hur hon som ung, ambitiös student på UCLA tog en kurs i ”Europas intellektuella historia”. Läraren, en respekterad man med gott renommé, lovade att under terminens sista lektion avslöja vad kvinnors bidrag till Europas intellektuella historia var. Den unga Judy Chicago väntade ivrigt på att dagarna skulle gå och på vad läraren skulle säga. Så kom äntligen sista lektionen och läraren skred in och sa ungefär ”Vad kvinnors bidragit med till europeisk intellektuell historia? /Ingenting”.
Detta var som ni förstår inte på 1800-talet. Det var inte nyss, men det var heller inte länge sedan. Jag säger två ord som kan ringa vad som skedde i det där rummet. Motvind. Motstånd.
Jag påstår inte att kreativitet växer bäst ur svåra förhållanden, jag tror inte på sådana floskler. Den växer för att den måste, oavsett omgivning. Kvinnliga konstnärer och kuratorer har alltid fått gå sina egna vägar. Idag har vi följt en som gick före både de två judiska hjältinnorna Judy Chicago och Linda Nochlin, en migrant till Sverige dessutom. Göteborgs konstmuseum skriver nu om historien och lyfter fram både att, och hur, kvinnor bidragit till europeisk konsthistoria. Tack Konstmuseet.
